TÄNK OM…… MAN KAN TA HJÄRNVÄGEN TILL FRIHETEN ?      Tillbaka

                         

¨                  Introduktion/ Förord

¨                  Barnen är nyckeln till framtiden

¨                  Syfte och frågeställningar - metod och material

¨                  Att bli vän med livet och sig själv

¨                  Våra tankar styr våra liv

¨                  Tankar, känslor och beteende

¨                  Kan man styra sina tankar och känslor?

¨                  Positiva och negativa tankar- hur påverkar de oss?

¨                  Inre frid- vårt viktigaste mål

¨                  Kärlek och rädsla

¨                  Att tycka om sig själv

¨                  Jantelagar

¨                  Oros- och skuldkänslor

¨                  Att kunna förlåta

¨                  Att leva i nuet

¨                  Relationer                  

¨                  Några sammanfattande slutord

¨                  Litteraturförteckning

  Tillbaka till början på dokumentet

Introduktion / Förord

 

För en tid sedan satt jag och läste i en lärartidning. Plötsligt fastnade blicken på ett stycke i en intervju med en skoltrött pojke i 12-13 års ålder. Reportern undrade vad de lär sig i skolan nu för tiden och pojken svarade först ungefär som väntat: -Matte, svenska, oä och sånt!  Sedan tillade han med ett visst eftertryck -Men när ska man egentligen lära sig att leva?

De där orden satte igång mina tankar -När ska man lära sig att leva?  Vilken oerhört klok och förnuftig fråga! Visst måste vi ha kunskaper om multiplikation, rättstavning, världens huvudstäder osv. och visst är det vår skyldighet som lärare att undervisa om detta, men ibland kanske man måste våga stanna upp och "genomskåda" det man håller på med. Dessa kunskaper kan ju ha svårt att få fäste, vara av underordnad betydelse och till föga hjälp om man upplever att man står ensam, otrygg, vilsen och undrande över meningen med detta "tillfälliga" tillstånd vi kallar livet.

Jag tror inte att reportern hade något snabbt och enkelt svar på pojkens fråga, och vem har det inför de stora livsfrågorna? Troligtvis är det så att var och en måste hitta sina egna svar, och gå sin egen väg i sökandet. I dag är det många, framför allt i vår del av världen, som "söker", och det är oerhört lätt att gå vilse i det enorma utbudet av "sanningar" och "rätta svar". Ekonomisk och social status, och blind tilltro till vetenskapen och andra auktoriteter såsom politiska och religiösa ideologier, är några av vår kulturs rättesnören för att bli bekräftad som en "lyckad" människa. Men trots att det materiella välståndet ökat och vetenskapen haft stora framgångar så verkar det som om den "själsliga ångesten" hos många växt i samma takt! Moder Teresa fick vid något tillfälle frågan om vad hon ansåg vara de största problemen i världen idag, och då svarade hon att världen lider av andlig svält! Det är en känsla av inre tomhet, avskildhet från sig själv och andra, och svårighet att kunna ta emot och ge kärlek. Åke Högberg skriver följande i antologin "Modet att leva":

"Jag tror att en viktig anledning till vår oro är att vi djupt i vårt inre förstår vad som håller på att hända med världen och oss själva, men att vi inte vet vad vi ska göra åt det......... rädslan för vad som håller på att ske skapar en ytlighet och en tomhet." 

Kan det vara så att vi, i vår jakt på status, yttre belöningar och i vår iver att "passa in", förbisett vår själsliga/ andliga sida och dess förmåga att utveckla känsla för verklig frihet och sann makt, det vill säga att känna frid, meningsfullhet, livsglädje, eller kraften att hantera sitt eget öde och  vara hela och levande människor!

 

Kan det vara så att varje människa i sitt inre bär på nyckeln till sanningen om sig själv och sitt eget liv, och att vi omedvetet eller intuitivt känner när vi är på fel spår, vilket får oss att må dåligt?

 

Kaj Pollack berättade i ett föredrag Sagan om sanningen. Den handlar om gudarnas häftiga diskussioner om var de ska göra av Sanningen som de skapat. Otaliga förslag dök upp: - Längst ner i havet! - Bakom månen! - På toppen av det högsta berget! Tillslut sa den  äldste och klokaste guden :

- Vi stoppar sanningen i hjärtat. Då får människorna gå och leta efter den hela tiden, men den finns där inne…

Varför ska man då "leta efter sanningen"? Räcker det inte att lära sig spela alla roller i livet så skickligt som möjligt? Att passa in i alla sammanhang, lära sig att se glad och lycklig ut, lära sig att styra och dominera sin omgivning eller att bli ett offer för den! Jag tror inte det. Jag tror att vi lär oss alla dessa roller för att få respekt, kärlek och uppskattning, bli godkända helt enkelt! Lena Kristina Tuulse skriver i sin bok "Livslust":

" Du vet bäst sanningen om dig själv! Du är din egen inre vägledare. Det är därför det är så viktigt att lyssna inåt och lära känna sig själv… Att vara lycklig innebär att vara sig själv helt och fullt, att ge utrymme för det sanna och äkta istället för att "se ut som om". Lyckan ligger i den inställning du har till livet. Det viktiga är inte hur du har det, utan hur du tar det!"

  Tillbaka till början på dokumentet

Barnen är nyckeln till framtiden!

Som vuxen och som lärare har man ett mycket stort och viktigt ansvar. Barn är oftast närmre sin intuition och "sanning" än vuxna och i möten med dem står man mer "oskyddad och naken" i sin roll. Patricia Tudor/Sandahl anser att möten med  barn och ungdomar är  våra viktigaste möten i livet......

" Till barn förmedlar vi vem vi är, inte det vi tycker och tänker. Barn tar in det man är, det man förmedlar, det som kommer från djupet av en själv… Vad du förmedlar till ett barn är det som redan finns hos dig." [1]

Det ligger mycket sanning i det gamla talesättet "barn gör inte som du säger, de gör som du gör". Detta innebär att det vi vill lära ut/göra för barnen, måste vi först göra för/lära oss själva! Vill vi lära dem att bli fria, lyckliga, hoppfulla, sanna, positiva, generösa, trygga osv., så är det exakt vad vi måste lära oss själva först! Tudor/Sandahl förtydligar:

"Eftersom vi förmedlar det vi är, så kan vi aldrig smita förbi uppgiften att själva försöka mogna och utvecklas så mycket som vi någonsin kan. Det är bara genom att möta den uppgiften som vi kan bli bättre utrustade för att ta ansvar för våra egna och andras liv. Om det är arbete med barn, arbete med patienter på ett sjukhus, arbete med elever i en skola, ja vilket arbete vi än har så börjar detta arbete alltid med oss själva. Jag menar att vad du kan göra med dig själv är ett mått på vad du kan göra med någon annan."     [2]

Men går det att lära sig själv att bli en gladare, mer optimistisk, harmonisk och kärleksfullare människa? Jag tror det. Jag tror att vi har större kraft och förmåga att påverka våra liv än vi någonsin trott.

I mitt eget sökande efter pusselbitar till mitt "livspussel" har jag under årens lopp haft god hjälp av bl.a. många bra böcker, av vilka några blivit "små favoriter". Många av dem har bjudit på spännande resor i det inre. 

                         

 Tillbaka till början på dokumentet

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna filosofiska uppsats är att kortfattat presentera och redogöra för några teorier om hur man kan påverka sitt liv och sina relationer i positiv riktning genom att bli mer medveten om sina tankar, känslor och handlingar. Min förhoppning är att väcka intresse för ökad medvetenhet om vår egen roll i livet. Jag hoppas kunna uppnå detta genom att beröra följande grundläggande frågeställningar:

 

¨                  Hur kan man bli vän med livet och sig själv?

¨                  Hur påverkas vi av våra tankar?

¨                  Hur kan vi påverka våra tankar, känslor och beteende i positiv riktning?

 

 

Metod och material

        Metoden jag använder mig av är personliga reflektioner utifrån litteraturstudium. Jag kommer att varva mina egna reflektioner med passande citat och författarnas synpunkter för att försöka ge en bild av deras gemensamma grundläggande budskap: * Vi är inga offer för omständigheterna utan högst delaktiga i våra upplevelser av, och handlingar i, livet. * Vi kan påverka vårt liv och våra relationer i positiv riktning utan att andra måste ändra sig först.

 

Litteraturen hör huvudsakligen hemma inom området Tillämpad psykologi. Jag har valt ut ett antal böcker som jag personligen tycker om och som tjänar mitt syfte. De är av lite olika karaktär men jag kommer inte att koncentrera mig på det som skiljer dem åt, utan på det som förenar dem (se ovan och frågeställningarna), vilket de tar upp på lite olika sätt och i olika grad. Därav faller det sig naturligt att titlar och författare åberopas olika frekvent, beroende på vilken frågeställning som behandlas.


Tillbaka till början på dokumentet

Att bli vän med livet och sig själv

"Livet är den enda rikedomen"

                                                                                                  John Ruskin

 

        Livet är det som händer oss varje dag, från det att vi vaknar på morgonen till dess att vi somnar på kvällen. Livet är inget som kommer att börja sen, när skolan är färdig, när vi funnit den perfekte partnern, det perfekta jobbet, blivit pensionär osv. osv. Livet är nu, varje sekund, och består faktiskt mest av det som vi kallar vardag. Men hur många är det inte som går och väntar på att det "verkliga" livet ska börja? Hur många är det inte som ser varje dag som en rad problem med en massa "måste" och "borde", som skall lösas? Hur många är det inte som lever sitt liv som de tror att andra vill att de ska leva, och tror att alla andra har det bättre, vet bättre, lyckas bättre osv.?

Peter Curman har skrivit en dikt som heter "Andra har det alltid bättre":

 

Andra lever starka och dugliga liv

Andra lyckas med sina äktenskap

Andra är alltid framgångsrika

Andra har stark kontakt med verkligheten

Andra kan alltid lösa sina problem

Andra har det alltid bättre

 

Ingen har såna problem som jag

Ingen är så oduglig som jag

Ingen trasslar till sitt liv som jag

Ingen misslyckas så ofta som jag

Ingen är så hjälplös som jag

 

För mig är du en av de andra

För dig är jag en av de andra

Låt oss alltså se in i varandras ansikten!

 

Vår kultur har under det senaste århundradet format de flesta av oss till att ha ett mycket kritiskt och vetenskapligt förhållningssätt till det mesta. Detta kan ibland vara bra, men inte alltid. Den vänstra, logiska och analytiska hjärnhalvan har fått dominera på bekostnad av den känslomässiga och intuitiva högra hjärnhalvan.  Allt ska kunna bevisas och det som inte vetenskapligt och logiskt går att belägga, finns inte! Det finns t. ex inga vetenskapliga bevis för en mening med livet, och alltså finns det ingen? Det logiska tänkandet har premierats och mottot har varit; "tro det när du ser det". För att bli vän med livet och sig själv tror jag att man måste våga lyssna även på sina känslor och sin intuition. Allt kan inte bevisas, vissa saker kan bara upplevas individuellt och ses i det inre. Kanske är det så att vi genom en alltför kritisk och skeptisk inställning, stänger dörren för vissa tankar och upplevelser som bara kan nå oss om vi vågar tror på dem. Jag hörde en gång en gammal legend om en hemlighetsfull ö som ligger väl dold i dimmornas hav. Det flesta tror att den inte finns eftersom många letat men få funnit den. För att ta sig dit måste man färdas många nätter och många dagar ensam i en liten båt, och dimmorna måste skingras. Dilemmat är att de gör det först när man verkligen är övertygad om att ön finns där.......

        Mycket av det jag presenterar i denna uppsats fungerar just så som Wayne Dyer döpt en av sina böcker;

" Du ser det när nu tror det".........

Alltför många människor lever med känslan av meningslöshet, att inte vara tillräckligt bra, inte prestera tillräckligt bra, inte räcka till, oro för framtiden, skuldkänslor och ångest från det förflutna. Många människor tror också att de måste förändra andra för att de själva ska må bra! För att bli vän med livet och sig själv kan man behöva våga pröva nya vägar för att bl.a.:

 

¨          Bli medveten om sina egna tankar och hur de påverkar ens liv.

¨          Finna sin inre frid och trygghet.

¨          Se skillnad på kärlek och rädsla.

¨          Acceptera och tycka om sig själv.

¨          Frigöra sig från skuld och oroskänslor.

¨          Förlåta/släppa det förflutna.

¨          Leva i nuet.

¨          Hela sina relationer till omgivningen.

 

"Två vägar gick åt olika håll i skogen, och jag....

jag tog den som var mindre använd,

Och det gjorde hela skillnaden."      Robert Frost

                           Tillbaka till början på dokumentet

Våra tankar styr våra liv

"As a man think in his heart, so is he..." Ordspråksboken 23:7 på engelska. Den svenska bibelöversättningens innebörd är inte lika talande: "... men hans hjärta är inte med dig." Annastina Vrethammar hävdar att "Såsom en människa tänker i sitt hjärta, så är hon", skulle vara mer korrekt eftersom denna psykologiska sanning ger en bättre förklaring till varför våra liv formar sig som de gör. Våra tankar har en oerhörd kraft. Allting har sitt ursprung i en tanke. Hela din tolkning/bild av verkligheten är en reflektion av dina tankar.  Tuulse uttrycker det så här:

"Tanken är ursprunget till allt, både till våra problem och våra lösningar. Universum säger ja till alla våra önskningar. Så har mänskligheten som helhet skapat miljöförstöring och krig, liksom fredlig samverkan och naturvård. Kan du säga mig något som inte är skapat av tanken? Varje föremål, varje samvaroform, varje stilart och varje attityd grundar sig på en tankestruktur." 

Låter det overkligt? Men vad är egentligen verkligt? Finns det någon "verklig" verklighet? Gerald Jampolsky skriver: "De flesta av oss är oklara över vad som är verkligt. Även om vi anar att det existerar någonting ytterligare så nöjer vi oss med en verklighet som enbart är grundad på gensvaret från våra fysiska sinnen. För att förstärka denna "verklighet" undersöker vi vad vår kultur definierar som normalt, friskt, och därför verkligt."

 

Så här kan man förklara det; Våra sinnesorgan tar emot data från omgivningen. Sedan går informationen genom ett raster av tankar, tidigare erfarenheter, fördomar osv., "modifieras" och anpassas för att passa in i vårt individuella jämförelse-mönster. Vi upplever verkligheten som vi vill/tror att den ska vara!                                        

                                       Du är ingenting annat

                                     än summan av alla de

                                     de tankar du har om dig

                                     själv och ditt liv!

 

 Läs en gång till, högt för dig själv! Detta är bara ett litet exempel, men märkte du att det stod ... summan av alla de de…? De flesta människor gör inte det. Varför? Vårt sinne rättar till och rapporterar hellre det som skulle vara, än det som är, om det finns en konflikt! Sinnet låter oss inte se det som inte passar in! Varje människa skapar sin egen "verklighet" och med andra ord finns det ca 5 miljarder mänskliga "verkligheter" på vår jord. Man kan säja att var och en av oss har ett eget "fönster", genom vilket vi lärt oss se på världen. När vi föds är det alldeles rent och klart, för att med åren ofta solkas av fördomar, förutfattade meningar osv. Även om många av fönstren är lika så finns det inte två identiska. Just din verklighet är alldeles unik, och den enda som egentligen kan påverka den är du.

            

"Hela begreppet om universum kretsar uteslutande

kring en enda individ- nämligen Du."

Walt Whitman

 

Men, invänder många, man kan väl inte påverka vad som ska hända i livet och vilka omständigheter man ska hamna i? Kanske inte, men här är budskapet att det är viktigt att göra en åtskillnad mellan det som händer oss och vår upplevelse av det. Om det exempelvis regnar en dag så blir vissa av oss förtjusta medan andra blir olyckliga. Alla har sin egen helt verkliga upplevelse av regnet. Och allt grundar sig på vad varje person har för tankar om regnväder. Omedvetet väljer vi automatiskt en upplevelse som bekräftar och stöder de tankar vi redan har. Detta ger oss erfarenheter som används som grund för att bedöma verkligheten i nästa upplevelse.

                                                                                                              

               

 

Varje person upplever och försvarar alltså sin verklighet som sann, och ju äldre och mer erfarna vi blir desto "sannare" blir den och desto hårdare försvarar vi den. Jampolsky hävdar att varseblivning är en spegling och inte ett faktum. Vi projicerar våra tankar, känslor och konflikter på omvärlden även om vi inte alltid vill tro det. Vi "ser" vad vi tänker och det som huvudsakligen kan "skada oss" är våra egna tankar, föreställningar och attityder: "Vi är bara offer för våra egna tankar, och vi har alltid möjlighet att välja".[3] Om man ärligt trivs och är nöjd med sig själv och sin upplevelse av livet, finns det ingen anledning att göra någon förändring. Men om man, liksom de flesta av oss, ibland känner sig deprimerad, frustrerad, olycklig, handlingsförlamad, orättvist behandlad eller som ett offer för omständigheterna, finns det all anledning att ge en förändring en chans. Eftersom man i högsta grad själv är delaktig i skapandet av upplevelserna i sitt eget liv, så måste man också i högsta grad deltaga i omskapandet av dem! Men hur?  Genom ett nytt sätt att tänka!

 

" Förmågan att idag tänka annorlunda än

                                igår skiljer den vise från den envise "   J. Steinbeck                                                                                                                                                

                           Tillbaka till början på dokumentet

                                   Tankar, känslor och beteende

Tankar, känslor och beteende är mycket intimt är förknippade med varandra. Wayne Dyer förklarar att känslor har sitt ursprung i tankar, och beteende har sitt ursprung i tankar och känslor. (Sedan påverkar dessa varandra inbördes, men Tanken är ursprunget). För att ha några emotionella upplevelser, måste man först ha en tanke. Om man gråter, skrattar, blir ilsken, nervös osv., så sker detta på en signal från tankecentrum. En känsla är alltså en fysisk reaktion på en tanke. Ofta försöker vi vuxna att dölja våra tankar och känslor genom att visa ett beteende som inte stämmer överens med dem, t.ex. kan vi verka glada, optimistiska, lugna osv. fast vårt inre är i kaos. Detta skapar disharmoni, i och mellan tanke, känsla och beteende, mellan den yttre och den inre verkligheten. Vill man uppnå harmoni, vilket är målet, och förändra en negativ känsla eller beteende måste man gå tillbaks till ursprunget och "bryta" tankecirkeln.

 

                                          

                                                    

Tillbaka till början på dokumentet

Kan man styra sina tankar och känslor?

De flesta människor upplever att tankar och känslor är något man bara har, och som man har liten eller ingen möjlighet att påverka. Många upplever sig stå oskyddade i "känslovindar" som blåser och stormar in som de vill, och att det är andra människor som, genom sitt sätt att vara eller inte vara, styr deras tankar och känslor. Detta är inte alls konstigt eftersom vi burit med oss de tankebanor och mönster vi har väldigt länge, och ser dem som självklara och permanenta. Tillslut blir de som gamla filmer som spelas om och om igen, och som kan ge oss känslan av att vi "känner" oss själva, och "vet" hur vi är:

"Jag är"; blyg, dominant, lat, pedantisk, ängslig, dålig i matte, svag i läsning, otålig, glömsk, slarvig, känslig, lättretlig, pratig, tyst etc. etc. Vi försvarar våra "jag-är" med:

 

(1) "Typiskt mig."                                    (3) "Jag kan inte hjälpa det."

(2) "Jag har alltid varit sådan".                    (4) "Det är min läggning"      

 

 Ett sådant förhållningssätt ger oss en ganska utsatt position där vi lätt faller för frestelsen att ge andra hela ansvaret för hur vi ska känna oss. Vi tänker och uttrycker oss ofta:

 

¨          Han sårade mig!

¨          Hon lurade mig!

¨          Du manipulerar mig!

¨          De förtrycker mig!

¨          Du gör mig vansinnig! 

 

Trots att dessa uttalande, och liknande, gör oss ledsna, osäkra och frustrerade, så är det lätt att envist hänga fast vid dem. Ingalill Enbom förklarar i sin bok "Våga leva tvärt om", detta med att det även i negativa beteenden finns något "positivt", eftersom de fritar en från ansvar, man kan få uppmärksamhet och andras medlidande. En del människor har hela sin identitet i en "martyrisk" inställning till livet. Detta bidrar naturligtvis till tron att det är andra som måste ändra sig för att våra tankar och känslor ska förändras, och får oss att ännu ivrigare försvara att vi inte är delaktiga i ansvaret för våra känslor. Enbom tycker så här:

"Du kanske tror att det är ödet eller slumpen som gör att det blir som det blir ibland. Att du är född sådan eller att andra är okänsliga eller att du har otur eller vad det nu kan vara. Men glöm inte två saker: 1. Du är till hälften ansvarig för att det blir som det blir. 2. Det går att förändra."                                                                            

I barndomen inplanteras och rotas de flesta av våra tankar om livet och om oss själva genom åsikter, reaktioner, och handlingssätt hos kamrater och vuxna som står oss nära. Och när vi blir äldre har vi faktiskt en benägenhet att återskapa barndomens emotionella miljö, på gott och ont. Med tanke på detta kan det verka svårt att förstå att det är vi själva, och ingen annan, som har kontrollen över våra tankar. Dyer uttrycker det så här:

"Dina tankar är dina egna, enbart dina att behålla för dig själv, ändra, dela, eller fundera över. Ingen annan kan tränga in i ditt huvud och ta dina tankar såsom du upplever dem. Du behärskar sannerligen dina tankar och din hjärna är din att använda som du själv beslutar det." 

Jag tror inte att man kan rensa bort och rycka upp mycket rotfasta negativa tankebanor som man haft i 20, 30, 40, 50, 60, 70 år, bara för att man bestämmer sig för det. Men man kan överge dem, sluta "vattna" och sluta ge dem näring, låta dem "dö" eller gro igen totalt! Sedan kan man successivt plantera nya fräscha "plantor" som man hellre vill ha och som får en att känna sig bättre.[4] Det är lättare att vara en tillgång för andra om man själv mår bra!

                                                                                        

Studera följande uttryck:

¨          Jag lät honom såra mig!                       

¨          Jag lät henne lura mig!                          

¨          Jag låter dig manipulera mig!

¨          Jag låter dem förtrycka mig!

¨          Jag låter dig göra mig vansinnig!

¨          Jag har valt att vara blyg, otålig,

pratig, tyst, dominant osv.

 

Dessa uttryck har ett helt annat budskap och gör oss inte till några offer för omständigheterna utan mer aktiva och delaktiga, vilket är en bra början till förändring.


                         
Tillbaka till början på dokumentet

Positiva och negativa tankar- hur påverkar de oss?           

Tankar är oerhört kraftfulla, både de positiva och de negativa, och fungerar som skapande krafter. (När man blivit mer medveten om den fulla innebörden i detta blir man också mer medveten och aktsam på vad man tänker). Generellt sett kan man säga att:                                    

 

¨                  Positiva tankar ger energi, "lyfter" oss, gör oss piggare, friskare (läkarvetenskapen talar ofta om positivt tänkande som en viktig faktor vid behandling av sjukdomar), och gör det lättare att aktivt hantera omständigheterna i livet.

 

¨                  Negativa tankar tar energi, "sänker" oss , gör oss trötta, passiva, mer mottagliga för  depressioner, infektioner och sjukdomar, och gör det svårare att få "flyt" i tillvaron.

 

Det påstås att vi tänker ca 50 000 tankar varje dag och att de flesta är negativa, och med tanke på deras verkan finns det anledning till förändring. "Tänk positivt!" har i dagens samhälle blivit lite av ett slagord utan större innebörd, och ofta med en ironisk underton. Optimister blir ofta bemötta med en viss skepticism eftersom många anser att man måste vara realist och inse att det inte går att vara positiv när man ser eländet i världen. Men det går faktiskt att vara en positiv realist! Att vara positiv realist innebär bl. a att:

 

¨                  Man inte blundar för och undantränger negativiteter.

¨                  Man vet att de finns, att de alltid har funnits, och förmodligen alltid kommer att finnas, men man väljer att koncentrera sig på det positiva.

¨                  Kan man göra en insats gör man det, annars låter man det negativa "passera", eftersom det inte gagnar någon om man låter sig "smittas" av det. 

Positiva tankar attraherar och drar nämligen till sig fler positiva tankar, och de negativa gör på samma sätt med negativa tankar. Och båda sorter "sprider" sig i omgivningen som ringar på vatten.

 

   

 

 

Ett första steg på vägen mot positivt tänkande är att erkänna och inse att vi har både positivt och negativt inom oss. Vi måste studera det, ta ansvar för det och acceptera att det finns där. Detta låter ju lite motsägelsefullt, men det går aldrig att mota bort negativitet med negativitet, exempelvis genom att straffa sig själv för den -Vad dum jag är, nu tänkte jag negativt igen! Man kan se det negativa ("när trollen kommer fram i ljuset spricker de!"), men försöka att koncentrera sig på det positiva, eller förhålla sig neutral! Vi behöver ständigt träna oss på detta och inse att ett positivt eller negativt synsätt är ett val och inte ett faktum. Vi kan i varje situation vi råkar ut för i livet välja hur vi vill se och hantera den! Målet är inte att ständigt gå omkring med ett "lyckligt leende" på läpparna och tycka att allt är så positivt. Målet är harmoni. Ingen mår bra av negativitet och ingen tjänar på det. En positivare värld börjar inte någon annanstans än i varje människas verklighet, och man måste alltid börja med sig själv. Att mentalt förändra sig är en process som kräver 100 %  engagemang, mycket vilja och tålamod, insikt om att det tar lång tid och att man måste tillåta sig att misslyckas ibland.      Enbom hävdar att förändring är en lång men spännande process, och bland det svåraste en människa kan sätta igång med. Ofta kan man stöta på motstånd från omgivningen som gärna vill att man ska fortsätta vara som man "alltid har varit", och att allt ska vara som det alltid har varit. Men förändring är faktiskt det enda som är bestående.

 

"Om du i alla givna situationer bara ser vad alla andra

kan se är du en så god representant för din kultur

att du är ett offer för den."              S I Hayakawa   

                           

 Tillbaka till början på dokumentet

 Inre frid- vårt viktigaste mål

Vi människor har många olika mål i livet som vi gärna vill se förverkligade för att anses som "lyckade"; pengar, jobb, utbildning, resor, hem, familj, hälsa, bil, attraktion, ett långt liv, kärlek osv. Tyvärr står många av dessa ofta i konflikt med varandra vilket kan få oss att känna oss splittrade och ur balans. Jag tror liksom bl.a. Jampolsky, att det största vi som människor kan uppnå och den starkaste motiverande kraft vi kan ha är inre frid. Är det inte inre frid vi egentligen söker i vår eviga strävan efter "lyckan"? Är det inte så att vår ständiga jakt på materiella ägodelar och rikedomar, fysisk skönhet och erkännande från andra, bara ett sätt att söka inre frid? Vår kultur har på många olika sätt fått oss att tro att frid är något som finns utanför oss själva och att det är få förunnat att få del av den; vi tror att yttre frid och trygghet automatiskt ska skänka oss sinnesfrid, när det egentligen förhåller sig precis tvärt om! Visst måste vi ha en viss materiell och fysisk standard för att må bra, men det är absolut ingen garanti för sinnesfrid!

"Att äga materiella rikedomar utan att känna inre frid är som att dö av törst medan man badar i en sjö......"

Wennergren menar att det är först när vi är i harmoni med vårt inre liv, som det är möjligt att känna harmoni med resten av världen. Inre frid ger automatiskt yttre frid vilket leder till livsglädje, livskraft, arbetsglädje och optimism;

 

"Vad som än händer, sök dig alltid till din egen harmoni i ditt eget hjärta. Den gör dig stark i alla sammanhang.....Kom ihåg, det finns bara en människa som kan tillåta den att rubbas och det är du själv."

 

 Hon betonar också att det är mycket viktigt att börja acceptera sitt eget ansvar i livet om man vill uppnå inre balans och harmoni; "Den enda hjälpen som finns är hjälp till självhjälp. En terapeut kan endast göra två saker för dig. Ge dig ett alternativt synsätt och göra dig mer medveten om dina negativa, inprogrammerade mönster. Resten är ditt eget arbete." [5]

Jampolsky säger att inre frid bör vara vårt enda och viktigaste mål, och att vi bör koncentrera oss på det på samma sätt som vi skulle koncentrera oss på att andas och hålla oss flytande om vi höll på att drunkna. [6]

        Men ska man då inte ha några andra målsättningar i livet än att bara gå omkring och känna frid? Det huvudsakliga budskapet är att vi genom inre frid och harmoni får ett annat förhållningssätt till vår omvärld, och inte blir så fixerade vid "yttre" prestationer. (Vilket paradoxalt nog innebär att vi som en "bieffekt" lättare lyckas med dem! Dvs. ju mindre beroende man är av att "lyckas", desto större är sannolikheten för att man gör det.)

       

Men vad innebär det egentligen att ha inre frid? Jampolsky beskriver att inre frid är frånvaro av Rädsla. Dyer säger att det är svårt att beskriva detta rofyllda tillstånd (som inom den japanska kulturen kallas  shibumi), eftersom alla upplever det olika, men gör ändå ett försök:

"Inre fulländning innebär att sluta fred med sig själv, att svära på att undvika att bekämpa livet och istället förena sig med de naturliga krafterna i vårt universum och njuta av varje dag som ett under. Det betyder att fly gamla föreställningar som anställer förödelse inom oss själva och inom hela vårt universum. Det är ett slags accepterande av vår värld, en kärlek till oss själva som människor, en respekt för allt som lever och någonsin levat, en vägran att tänka på ett fientligt sätt och ett dagligt åtagande att göra världen till en bättre plats." [7]

        Dyer är fullkomligt medveten om att detta kan uppfattas som en livsfilosofi grundad på idealism som bortser från realiteterna i vår värld, men hävdar att det inte alls förhåller sig så. Han tror att inre frid och fulländning är något vi alla kan återerövra. Han använder återerövra eftersom han anser att vi som barn haft förmågan att befinna oss i detta sinnestillstånd av totalt varande och fascination inför livet. Han ger också exempel på typiska tecken och symptom på inre frid:

"En tendens att tänka och handla spontant i stället för att vara styrd  

     av farhågor grundade på tidigare erfarenheter

     En omisskännlig förmåga att njuta av varje ögonblick

     Ett minskat intresse av att fälla värdeomdömen om andra människor

     Ett minskat intresse av att tolka andras handlingar

     Ett minskat intresse av konflikter

     En minskad förmåga att oroa sig

     Täta, överväldigande stunder av uppskattning

     En förnöjsam känsla av att stå i förbindelse med andra människor         och med naturen

     Täta attacker av ett tvång att le

     En ökad mottaglighet för den kärlek som erbjuds av andra liksom en obetvingad

    längtan efter att själv få erbjuda kärlek"   [8]

       

Jampolsky säger att vi har möjlighet att nå sinnesfrid när vi slutar tro att det är någon eller något utanför oss själva som först måste förändras, och att vi oavsett vilka omständigheter vi har omkring oss, alltid kan träna vårt medvetande att välja fridfulla tankar.

"Om en människa icke finner lugnet inom

sig, söker hon det fåfängt på annat håll."  Channing   [9]

                           

Tillbaka till början på dokumentet

Kärlek och Rädsla                                                                                                                                             

Hur ska man då finna sin inre frid? Ett steg på vägen kan vara att lära känna skillnad på sina ofta motstridiga känslor; Hela det mänskliga känslospektrumet kan härledas till två ursprungliga delar som dessutom är varandras motpoler: Kärlek och Rädsla. För att bli vän med livet och sig själv är det viktigt att lära känna skillnad på dem.

 

¨                  Allt som är positivt; frid, harmoni, lugn, lycka, tillit, förtröstan osv. har sitt ursprung i Kärlek. I detta fall åsyftas inte det vi vanligtvis menar med kärlek, den villkorliga; "jag älskar dig om du är/gör som jag vill och ger mig det jag vill ha", utan den ovillkorliga och kravlösa kärleken som enligt Jampolsky m.fl. är vårt sanna ursprung[10]. Den skapar känslor av lätthet, glädje, styrka, optimism och förenar oss med varandra, livet och världen.

 

¨                  Allt som är negativt; skuld, oro, ångest, ilska, hämndbegär, avundsjuka, svartsjuka, bitterhet, hat, tvivel osv. har sitt ursprung i Rädsla. Den skapar känslor av tyngd, svaghet, utmattning och pessimism. Rädslan blockerar oss och gör att vi inte kan leva fullt ut, separerar oss från varandra, får oss att känna oss oälskade och ensamma.

 

Jampolsky m.fl. förklarar att vårt sinne fungerar som om det vore kluvet; vissa delar styrs av vår Rädsla och andra delar av Kärlek, men allt för ofta är vi kontakt med vår Rädsla. Ett kluvet sinne leder till en inre kamp med motstridiga tankar och handlingar vilket föder skuldkänslor som kan få oss att vara allt annat än kärleksfulla mot oss själva och andra.

                                                                                                               

Ett sinne som är fyllt av rädsla har mycket svårt att uppleva kärlek. Det finns mycket som vi är rädda för; döden, livet, närhet, det okända, förändringar, att bli avvisade, oälskade osv. Fruktan vi bär inom oss bygger sakta men säkert upp en mur som håller oss åtskilda och separerade från Kärleken. På så sätt har det vi är rädda för faktiskt blivit "sant", och det är vi själva som genom våra tankar har skapat det.

        Alla människor behöver kravlös kärlek och bli älskade och respekterade som de är, ändå är vi så dåliga på att ge detta till varandra. Istället uttrycker vi vår rädsla för kärleken genom att vi ger varandra kritik, beskyllningar, skuldkänslor, "berättigad" ilska och vrede, vi spelar offer, försöker stöpa andra i vår egen form, skriver manus för hur andra ska bete sig, ställer upp krav och förväntningar osv. Vi beter oss ofta som igelkottar och spärrar ut taggarna fast vi egentligen vill bli "klappade" och omtyckta. [11]

        För att känna frid och harmoni måste vi träna oss i och lära oss att göra oss av med rädslan; "kärlek är att släppa rädslan". Vill vi uppleva och kravlös och ovillkorlig kärlek måste vi lära oss att ge den till oss själva och till andra. På samma sätt som det är omöjligt att mota negativitet med negativitet, så är det omöjligt att mota rädsla med rädsla! Det bästa sättet att bli av med rädslan är att inte fästa så stor uppmärksamhet på den, låta den finnas där, men koncentrera sig på Kärlek!

 

"Den högsta lyckan i livet är förvissningen om

att vara älskad för sin egen skull, eller rättare:

att vara älskad trots en själv."

Victor Hugo   [12]

 

                        

Tillbaka till början på dokumentet

Att tycka om sig själv

"Älska din nästa såsom dig själv", står det i bibeln. Detta är mycket tänkvärda ord, som om de följdes skulle göra slut på de flesta konflikter vi människor skapat. Dessvärre är det många som misstolkat dem på olika sätt. En del kräver kärlek från andra men är inte beredda att själva ge. Många har tolkat det som att man bara ska älska andra, tänka på andra och att det är egoistiskt att tänka på sig själv! Men bibelordens innebörd är ju faktiskt att vi bör älska andra som vi älskar oss själva. Detta betyder ju faktiskt att kärlek till oss själva är en nödvändig premiss för att kunna älska andra!

          Ingalill Enbom skriver att vi ofta tror att de som trivs med livet, tycker om och är vän med sig själva, är otrevliga och egoistiska översittare som bara tänker på sig själva, medan de som inte mår så bra är realister som tänker på andra och är medkännande människor. Men frågan är om man någonsin kan älska och sätta andra i främsta rummet om man själv har känslor av underlägsenhet och att andra är bättre, vackrare, har mer tur osv.; "Om jag inte kan, vågar eller vill, då ska tamejsjutton ingen annan göra det heller". Det är lättare att vara generös och unna andra att må bra och lyckas, om man själv mår bra, har lite ömhet och förståelse för sig själv, och kan se sina brister och förtjänster på ett humoristiskt sätt.

                                                                

        Att tycka om sig själv, att ha kärlek till sig själv är inte, som många tror, samma sak som att vara egenkär och självgod. Att ständigt gå omkring och slå sig för bröstet och tala om hur bra man är, har ingenting med självkärlek att göra, utan är snarare ett uttryck för en stor osäkerhet/rädsla och behov av andras bekräftelse. Det är lika illa som att gå omkring med att stort självförakt, förneka sig själv och tycka att man är värdelös. Beröm och uppmuntran tycker alla om att få, och vi behöver mycket träning i att både ge och få det, men det är stor skillnad på att tycka om det och vara beroende av det. Om man är vän med sig själv har man inget behov av att ständigt hävda sig och få bekräftelse från andra. Man känner sitt värde för att man är just den man är, vet att man är unik och att ingen kan allt men alla kan något. Många människor kan lätt räkna upp ett stort antal negativa saker om sig själva, men när det gäller de positiva är det mycket svårare. Vi behöver träna oss i att se det positiva i oss själva, bejaka, och fylla oss själva med kärlek, förtroende och respekt.  Jag tror liksom Wayne Dyer att vi delar med oss till andra vad vi har inom oss. "Du kan inte få plommonsaft ur en apelsin hur hårt du än kramar den."[13]  Gary Zukav skriver så här:

"Om du inte kan älska dig själv, kan du inte älska andra och inte stå ut med att se andra älskade. Om du inte kan behandla dig själv vänligt kommer du att tycka illa om denna behandling när du ser den hos andra. Om du inte kan älska dig själv blir älskandet av andra en mycket smärtsam prövning som endast i korta ögonblick erbjuder tröst. Med andra ord är älskandet av andra, eller hur du behandlar dig själv, en dos av din egen medicin som du samtidigt ger åt andra."[14]

Att tycka om sig själv innebär att våga vara den man är och respektera sig själv just där man befinner sig på livets "resa". Man lyckas inte alltid med sina intentioner att bli en "bättre" och lyckligare människa och det är inte heller meningen, det finns lärdomar i både med-och motgångar. Huvudsaken är att man har just intentionen att bli medveten om sina egna tankar och reaktioner, hur de påverkar ens liv, och vad man vill och kan förändra. Vi kommer alla hit med olika premisser, en del går att ändra på, andra inte.

 

"När du kritiserar dig själv för något, fråga dig då:  Kan jag göra något åt det?

Om du kan: GÖR det.  Om du inte kan: GLÖM det. Eller UTNYTTJA det."[15]

 

För att bli vän med sig själv måste man våga utmana jantelagen som fortfarande har ett starkt grepp om oss. Kristina Wennergren skriver följande om jantelagen; "Jantelagen håller nu på att sakta men säkert att upplösas hos den medvetna människan men i botten sitter den ännu djupt rotad. Något så glädjelöst, nedtryckande och självdestruktivt kan ingen människa må bra av, så varför skall vi då behålla dessa oskrivna lagar?

 

Tillbaka till början på dokumentet

Jantelagar

TRO INTE ATT DU ÄR NÅGOT!

Visst är du något! Du är fantastisk, speciell, unik och underbar! Kom alltid ihåg att du är något!

DU SKALL ALLTID BÖRJA MED DET SOM ÄR SVÅRT.

DU SKALL INTE TRO ATT DU SLIPPER IFRÅN DET SÅ DET ÄR LIKA BRA ATT DU SÄTTER IGÅNG MED EN GÅNG!

Glöm jantelagen och gör tvärt om! Gör det lättaste först så ser du snabba resultat och det blir roligare att ta hand om resten. Dessutom kommer du att ha energi kvar att ta hand om det som är svårt!

DU SKALL INTE TÄNKA ELLER TALA GOTT OM DIG SJÄLV ELLER SKRYTA ÖVER DIG SJÄLV.

Om du inte tänker gott om dig själv kan inte heller andra göra det. Om du inte har något gott att säga om dig själv har inte heller andra det. Detta är inte att skryta över sig själv, det är att erkänna och acceptera sig själv som en viktig kugge i ett stort livshjul.

EGET BERÖM LUKTAR ILLA.

Pythagoras lär ha sagt "gör inte reklam för dig själv", men det är inte samma sak som att förneka sig själv. Beröm dig själv inför dig själv. Se dina möjligheter… Men du behöver inte gå ut i världen och skryta över din förträfflighet. Det räcker att du vet… Frigör dig från ditt beroende av erkännande, beröm och accepterande från andra. Ge det till dig själv. Då finner du också mer att berömma hos andra. Då får du det också från andra."[16]

                        

                                           

"Det värsta som kan drabba en människa är

att hon börjar tycka illa om sig själv."

Goethe  

              

                           Tillbaka till början på dokumentet

Oros- och skuldkänslor

        Många människor går omkring med en ständigt gnagande ångest över saker som hänt i det förflutna, eller något de tror ska hända. Robert Jones Burdette har vid något tillfälle skrivit:

"Det är inte dagens erfarenheter som driver människor till vansinne. Det är samvetskval och ånger för något som hände igår, och fruktan för vad morgondagen kommer att avslöja." [17]

        Att oroa sig och ha skuldkänslor är så vanligt att det mer eller mindre betecknas som helt normalt. Det anses till och med att man som god människa och världsmedborgare bör oroa sig för diverse saker, för att visa att man är ansvarstagande, deltagande och bryr sig om. En som inte oroar sig för världsläget, barnen, arbetet, huset, ekonomin eller vad det nu kan vara, anses ansvarslös och oengagerad! Winston Churchill berättade vid något tillfälle om den gamle mannen som vid sin dödsbädd sade att han bekymrat sig för en massa saker av vilka de flesta aldrig inträffat.

        Dyer hävdar att skuld och oro kanske är de allra vanligaste formerna av "olycklighet" i vår kultur, och att dessa enorma tidslösare ser till att många människor använder sina innevarande ögonblick, dvs. den enda tid vi har, till att ha ångest över gammalt skräp eller över "katastrofer" som kanske kan drabba dem. Men det finns ingen ångest någonstans i världen, bara människor som tänker ångestfulla tankar! Det som är över är oåterkalleligt över, vi kan lära oss av det men inte ändra det. Att känna skuld är inte att lära sig av det förflutna, utan endast ett sätt att bli handlingsförlamad i nuet över något som redan hänt. Att känna oro är inte detsamma som att planera för och vara intresserad av framtiden, utan ett sätt att känna ångest i nuet över en framtid som ingen kan förutspå. 

        Vrethammar säger att vi kan använda det förflutna som en bank med tillgångar, där kapitalet är en summa individuella och kollektiva erfarenheter, som vi kan använda som vettiga placeringar i nuet. Men att flytta in i banken och vakta sina minnen är inte speciellt livsbejakande; "Det var bättre förr", "Tänk på alla oförrätter jag lidit" osv. [18]

                                                                   

        Vi människor är mycket bra på att ge oss själva och varandra skuldkänslor, och vi använder dem ofta för att manipulera vår omgivning. Jampolsky skriver att vi överöser varandra med beskyllningar vilket är vårt främsta redskap för att framkalla skuldkänslor. Vi beter oss som om vi alla vore här för att bli dömda av varandra så att vi kan avgöra vem som har rätt, vem som är oskyldig och vem som är skyldig, och de flesta av oss är inte medvetna om hur mycket vi håller fast vid ilskna och angripande tankar. "Kritiska tankar fungerar som bumeranger som återvänder och gör oss illa och får oss att må dåligt".[19]         Wennergren tror att vi gör detta bl. a för att vi inte kan acceptera vårt eget ansvar i livet. Vi kan leva utan handlingsförlamande skuldkänslor om vi kan lära oss att tycka om oss själva, observera följderna av våra handlingar, se om de inte blev så bra och göra bättre nästa gång. Det är skuldkänslorna som gör att vi upprepar våra "misstag" gång på gång. [20]

        Jag vill förtydliga att detta synsätt inte innebär att man tappar känslan för om man handlat fel eller på något sett skadat/sårat någon. Denna känsla,  som vi vanligtvis associerar med en form av skuldkänslor, är en nödvändighet om man ska kunna fungera i en civilisation, men behöver inte följas av neurotiskt beteende eller handlingsförlamning, utan av insikt och vilja till botgörelse och försoning.

                                                                                                         

"Om du tror att du kan påverka någon händelse i framtiden eller i det förflutna genom att du under en tillräckligt lång tid känner dig orolig eller illa till mods, då bor du på en annan planet med ett helt annat verklighetssystem." [21]

                           Tillbaka till början på dokumentet

Att kunna förlåta

        Jag hörde en gång en berättelse om två munkar som var på väg hem till klostret. När de kom fram till en flod som de var tvungna att korsa mötte de en ung vacker kvinna som också ville över, men vattnet var för djupt för henne.      Då tog en av munkarna henne på ryggen och bar henne över. Den andre munken blev mycket upprörd och använde resten av tiden de hade på sin väg hem, till att läxa upp sin följeslagare; Vad skulle folk säga? Hade han glömt bort att han var munk? Hur kunde han vanära deras heliga tro genom att vidröra, och dessutom bära en kvinna?  Hans kamrat lyssnade lugnt och tålmodigt till den ändlösa predikan, men sade till slut: "Broder, jag lämnade kvinnan vid flodstranden. Bär du fortfarande henne med dig?"

 

        Många av oss människor bär på tunga bördor som vi borde ha lämnat vid "flodstranden" för länge sedan. Många som bär på smärta, hat och bitterhet mot föräldrar, livet, relationer, en skilsmässa, dödsfall osv., är inte medvetna om vilket tungt "bagage" de ständigt drar omkring på eftersom de helt enkelt inte vet att det finns andra sätt att ta sig fram. Många vill inte släppa sitt "bagage" eftersom det med tiden blivit en del av deras identitet, och att det alltid är skönt att ha någon annan att skylla på när saker och ting inte går som man tänkt sig.

        För en del människor känns förlåtelse som något negativt. Vem minns inte alla gånger man som barn tvingats be om förlåtelse och sedan försökt svälja ilskan och känslan av att få ge sig, avstå, utplåna sig själv och erkänna sig slagen? Många likställer förlåtelse med att offra sig själv och låta de som gjort en illa slippa undan.

Att kunna tillämpa verklig förlåtelse är mycket viktig för att nå inre frid och harmoni,[22] och har inte något med ovanstående känslor att göra utan innebär bl. a:

 

¨                  Att släppa taget om de starka negativa känslor som är förbundna med händelser i det förflutna.

 

¨                  Ett steg på vägen i en inre helande process

 

¨                  Insikt om att det är först och främst oss själva vi skadar genom att vara oförlåtande.

 

¨                  Att bli fri, gå vidare och kunna praktisera Kärlek istället för Rädsla.


 

               Tillbaka till början på dokumentet

Att leva i nuet

        Jag tycker att man skulle kunna jämföra livet med en lång väg. I början av den, när vi är barn, är de flesta av oss hängivet fascinerade, studerar noggrant varje "steg" vi tar, uppslukas av omgivningen och fyller "vägen" med glädje och entusiasm. Men ju längre vi kommer, dvs. ju äldre vi blir, desto mer tar vi vägen som en självklarhet och börjar bli mer och mer upptagna med att tänka på hur den såg ut förut och hur den månne ser ut längre fram. Många tycker vägen börjar bli tråkig och blir besvikna eftersom de inte kommer fram till det ställe som ser ut som de hade tänkt sig. Andra är upptagna med att se tillbaka i backspegeln för att antingen tycka att vägen bakom var mycket bättre, eller att den var skrämmande och säkert kommer att fortsätta vara det. Somliga är sysselsatta med att studera hur andra går på sin väg, för att antingen kritisera dem eller gå likadant. Många frågar sig när de börjar närma sig slutet på vägen; -Var det inte mer än så här? Gick jag fel väg?

De allra flesta människor har inte förstått att vi är med och skapar vägen medan vi går den! För varje steg vi tar är vi med och skapar den med våra tankar och intentioner, och varje steg är ett NU!

                                      [23]                                                                                           

                                       

        För att bli vän med livet, måste vi lära oss att leva i det innevarande ögonblicket. Men vad innebär det? Jo, att vara med kropp och själ på samma ställe. Att vara engagerad i just det man gör för tillfället.  Insikt i att det är vi som fyller vårt liv med lycka och mening och inte tvärt om, och vi kan bara göra det i nuet, inte då och inte sen, bara NU.

        Vrethammar säger att vi måste träna oss i att leva i nuet, och göra det som enligt zenbuddismen är "lyckans hemlighet": att vara närvarande i det vi gör. När man diskar så diskar man, när man äter så äter man, när man läser så läser man osv. Hon poängterar att lyckan inte går att jaga, den finns inte runt hörnet, utan är ett inre tillstånd i nuet.[24] Dyer drar, liksom Vrethammar, paralleller till zenbuddismen som kallar detta nu-tillstånd för muga. Han understryker att processen att komma dit börjar med att "ge upp" det förflutna och framtiden till förmån för nuet, och att vi bör praktisera detta på så många av våra livsupplevelser som möjligt. [25]

Jampolsky hävdar att vi, genom vår tro på att det förflutna ska fortsätta upprepa sig i nuet och i framtiden, blir sårbara, upplever Rädsla och glömmer att Kärlek och lycka bara kan existera i nuet. För att uppleva det måste vi varje dag och varje stund besluta oss för att leva utan negativa fantasier om det förflutna och framtiden. Vi måste ständigt påminna oss om att detta ögonblick är det enda som existerar, och att det bara är NU som vi kan välja mellan tro/tvivel, lycka/olycka, frid/disharmoni, Kärlek/Rädsla, och att vara förlåtande eller oförlåtande. [26]

Egentligen är det en ganska skön känsla när man blir medveten om att man kan sluta att skuldbelägga sig själv med alla löften och förmaningar som man så vanligtvis gör, och som man sällan kan hålla; -"Jag ska aldrig mer…, Sedan ska jag alltid…," osv. Det räcker att bestämma sig NU. -Nu ska jag vara positiv. -NU ska jag inte oroa mig. -NU ska jag motionera. -NU kan jag känna frid, visa kärlek, uppskattning osv. Om man kan lära sig att hantera sitt NU på ett positivt sätt, behöver man aldrig oroa sig för "sedan", för sedan är bara ett NU som inte har kommit än och det kommer aldrig en tid som inte är ett NU! ( Om man överhuvud taget ska skjuta upp något till sedan, så kan det i så fall vara ångest, oro och negativa tankar; -Sedan ska jag oroa mig, men inte nu.....)

        Men ska man inte planera för framtiden då? Budskapet är att man visst kan sätta upp mål och programmera sig själv med positiva visioner[27], men när man planerar så planerar man. Man ska akta sig "bli fast" i drömmen att framtiden ska erbjuda idealiserade eller förutbestämda upplevelser, utan ta varje NU när det kommer. Det är ju bara i nuet som vi kan känna och uppleva.

        Många människor tycker att det här med att leva i nuet är en god tanke, men att det i praktiken är en utopi och omöjlighet. För dem är detta sant eftersom man ser det man tror. Men om du tänker efter; Har någon någonsin levt i en tid som inte varit ett NU? Nuet är nyckeln till friheten! "Sänk blicken. Lev där du står… Det är vägen som är mödan värd. Inte målet."  [28]

 

"Få människor lever idag - de flesta gör

förberedelser för att leva i morgon."

Jonathan Swift  [29]

                         

 Tillbaka till början på dokumentet

Relationer

Sett ur ett större perspektiv så handlar hela vår tillvaro här på jorden om relationer. Vi har ju faktiskt relationer till allt: oss själva, personer runt omkring oss, miljön, arbete, jorden, världen osv. Vi varken kan eller bör försöka styra allt och alla som vi har relationer till, men vi kan ta fullt ansvar för vår del av relationen. Detta innebär mycket kortfattat bla att:

 

¨                  Våga tycka om sig själv och vara den man är,[30] och låta andra vara vad de väljer för egen del. (se tidigare avsnitt om att kunna tycka om sig själv)

 

¨                  Inse att vi bara har halva ansvaret, dvs. för vår del i relationen. Detta kan tyckas vara ett egoistiskt förhållningssätt; "jag tar hand om min del och struntar i din", men innebär snarare att; "jag försöker ta ansvar för mina känslor och handlingar, för att på så sätt ge dig möjlighet att ta hand om dina." Alla kan inte tycka och tänka som vi och alla kan inte gilla oss och det vi gör. [31] Ibland förstår man inte varandra och man har olika uppfattningar. Dyer påpekar vikten av att förstå att man inte alltid behöver förstå varandra. Många människor är besatta av att "ha rätt". Men det som är rätt för en kan vara fel för en annan. Det handlar inte om att aldrig våga säga sin mening, utan att säga den och acceptera att andra kanske tycker och tror annorlunda. Jampolsky menar att vi måste fråga oss om vi vill ha rätt eller om vi vill ha frid:

"När vi är beroende av att ha rätt, fäller vi kritiska omdömen om andra människor eller om världen, och vi vänder oss till vår stödgrupp (dvs. familj, vänner: min kommentar) för att hitta människor som håller med oss. Snart är vårt sinne fyllt av angripande tankar och berättigad ilska, och det finns inget utrymme i hjärta eller sinne för lycka eller kärlek." [32]

¨                  Inse att det varken är vårt mål eller plikt att förändra andra.[33] Enda sättet att verkligen påverka andra är att bli det man vill att andra ska vara, vara en förebild. Visst kan man råka ut för kritik, skvaller, bli påhoppad, retad, illa bemött och orättvist behandlad. Men det finns ingen anledning att bli sårad och skuldbelägga sig själv eller någon annan för det. Tycker man att det ligger något i anklagelserna, och här måste man vara brutalt ärlig mot sig själv, så får man vänligt tacka för upplysningen och försöka göra bättre nästa gång. Men ligger det ingenting i beskyllningen så handlar det ju faktiskt om den andre personens tankar, rädsla och kritiska förhållningssätt.[34] Jampolsky ger rådet att vi hellre ska försöka se människor som Rädda än som aggressiva eftersom: "Vi kan vara hjälpsamma och kärleksfulla mot en människa som är rädd, men vår mänsklighet låter oss inte känna så för en person som vi upplever går till angrepp mot oss." [35]

 

¨                  Våga och vilja ge Kärlek, visa uppskattning och tacksamhet utan förväntningar och krav. [36] Jampolsky poängterar att man får tillbaka det man ger: Ger man misstänksamhet, avund, ilska, bitterhet, fördömande, tvivel osv. eller Kärlek, glädje, beröm och uppmuntran så är det vad man får tillbaka. Men det är viktigt att man är ärlig, dvs. det måste råda enighet mellan tankar, känslor och handlingar. "Allt jag ger ut ges till mig själv" [37]   Många människor är övertygade om att man inte får något tillbaka om man inte ställer krav på andra, utan bara blir utnyttjad då. Men tänk om det är precis tvärt om? Tänk om det är så att man måste våga "släppa taget" om sina krav, ändra sina negativa tankar om andra, och ge utan förväntningar och antaganden för att verkligen få något tillbaka? För visst känns det inte bra att ta emot av någon vars "gåva" är överlastad med krav och behov, som även om de inte uttalas känns obehagligt fordrande. Kan detta månne vara en av anledningarna till många människors "tomhet" i dagens mycket kravfyllda samhälle?

 

¨                  Sluta skuldbelägga andra genom att kritisera, döma, "skriva manus" för hur andra ska bete sig, och försöka pressa in andra i vår egen form.[38] Vi människor är mycket bra på att ständigt "tycka", uppfostra och tala om för andra när de gjort "fel", hur de ska göra och inte göra, även om ingen bett om vår uppfattning. Men finns det egentligen någon som är tillräckligt felfri för att göra det? Visst kan man ge råd om de är önskvärda men vi måste komma ihåg att det är oss själva vi avslöjar när vi dömer och skriver manus för andra; "Hej, jag är en som gärna har fördömande tankar om andra, och som gärna vill tala om för andra att de gjort fel, eftersom jag tycker att jag är bättre än dem." Wennergren skriver att vi bör akta oss för att göra oss till domare över andra:

"Det vi ogillar omkring oss, behöver vi observera och ta lärdom av… Genom att studera andras "misstag" kan vi undvika att själva göra dem… När vi upptäcker att vi föraktar andra människor för deras svagheter, behöver vi först lära oss att älska våra egna. Då först är vi fria från behovet av att döma och förakta." [39]

¨                  Praktisera kravlös förlåtelse [40](se avsnitt om förlåtelse)

 

¨                  Lära oss att lyssna på varandra.[41] Vi människor har ofta svårt att lyssna på andra. Vi vill gärna avbryta för att få vår egen stämma hörd, förvara oss eller gå till angrepp. Jampolsky har några kloka tankar om detta:

"Att lyssna med kärlek innebär inte nödvändigtvis att vi måste instämma, men det innebär att vi lyssnar utan att gå till angrepp eller försvar. Det innebär att vi lyssnar utan krav, förväntningar eller förutfattade meningar… Att lyssna med kärlek innebär inte att vi inte säger nej eller sätter gränser för våra barn eller andra vuxna. Det innebär att vi ger våra barn, vänner, arbetskamrater, älskare, äkta makar- ja alla vi möter - tid att göra sig hörda, inte bara att säga orden utan också att få uttrycka sina känslor. Om det finns en enda färdighet som är nödvändig för att skapa kärleksfulla relationer, är det konsten att lyssna." [42]

¨                  Lära oss acceptera det som är.  För att må bra i relationen till vår övriga omgivning är det viktigt att lära sig hantera och/eller acceptera det som "är". Vissa människor klagar hela vintern på att det är för kallt, och sedan hela sommaren på att det är för varmt! Dessutom är våren för kort och hösten för lång! Men vädret och årstiderna är typiska exempel på något som är, och som inte ändrar sig för att man beklagar sig och mår dåligt! Många vill inte släppa sin "kontroll" över andra människor, händelser och ting. Enligt Wennergren har denna kontroll, eller motstånd mot livet/något som är, sitt ursprung i rädsla. Hon förtydligar:

"Vissa mänskliga lagar, de samhälleliga lagar vi har satt upp för oss själva för att "systemet" skall fungera går inte att ändra på just i det ögonblicket vi irriterar oss på det. Vi har rött ljus, broöppningar, trafikförseningar, oansvariga bilförare och negativa attityder etc. Vi kan inte förändra andra människor, bara oss själva… Vi kan protestera ett helt liv mot något som är och det enda vi skapar är elände. Detta gäller människor, saker och situationer… Världen blir inte sämre för att vi accepterar allt som är; den blir bättre! Det är inte samma sak som att jag inte reagerar. Vi kan observera det som sker, göra vår egen insats för att de skall bli bättre och låta det passera utan att det har skadat oss." [43]

 

"De sanningar som vi inte vill höra, är nyttigast för oss att lyssna till."    Kinesiskt ordspråk    [44]               

   Tillbaka till början på dokumentet

Några sammanfattande slutord.....

Den här uppsatsen kunde bli hur lång som helst, jag har egentligen bara "skrapat" lite på ytan, men hoppas att de viktigaste huvudbudskapen om vår egen fria vilja nått fram:

                                 eller                   

 

¨                  Våra tankar styr oss, och vi kan välja att träna oss i att styra dem.

¨                  Vi är inga offer för omständigheterna.

¨                  Vi kan inte vänta på att världen ska bli bättre och att andra ska ändra sig och börja bete sig annorlunda; att andra ofta beter sig på ett oförlåtligt, ohederligt och oacceptabelt sätt ger oss ingen orsak att inte arbeta med vår egen förfining.

¨                  Vi kan aldrig begära mer av andra än vi begär av oss själva när det gäller våra relationer, bara koncentrera oss på att ta fullt ansvar för vår del.

¨                  Det är inte vår sak att "döma" dem som på olika sätt inte orkar ta sitt ansvar.

 

Det kan tänkas att innehållet i denna uppsats kan uppfattas som en egoistisk livsfilosofi "tänk på dig själv, tyck om dig själv och strunta i andra". Min uppfattning är att om man verkligen försöker läsa "bakom" orden och förstå deras budskap, så finns där (även om man inte behöver hålla med om allt) en ödmjukhet och respekt för livet och människorna. Jag har uppfattat budskapet som att vägen till livet och till andra människor går igenom en själv, och att man måste börja där för att "nå ut" till andra.                                        

     Jag är fullkomligt medveten om att livet för många är alltför komplext och komplicerat för att det ska räcka med några hurtfriska uppmaningar om bättre tankar. Jag är också väl medveten om att innehållet i detta examensarbete är mycket vinklat åt det positiva och optimistiska hållet och att det inte på något sätt kan ge svar på alla "livsfrågor". Dessutom går många av idéerna stick i stäv med flera av de just nu rådande psykologiska teorierna, vilket i och för sig inte betyder att de inte är värda att pröva! Jag vill citera en av de stora amerikanska författarna, F. Scott Fitzgerald som en gång sade följande:

"Tecknet på ett förstklassigt intellekt är förmågan att kunna hålla två motsatta idéer levande i medvetandet samtidigt och fortfarande ha kvar förmågan att fungera. Man borde till exempel kunna se att saker och ting är hopplösa och ändå vara fast besluten att förbättra dem."[45]

     Visst kan man finna många anledningar att vara pessimist, men jag har valt att vara optimist och tro på livet och på människan, även om jag vet att det finns en fram- och baksida på allting. Jag har kommit fram till att det känns mycket bättre att göra och tänka "hur", än att älta "varför". Det finns mycket som inte är som det borde, både i den lilla världen och i den stora, och det har väl aldrig funnits någon tid där alla varit nöjda och belåtna. Men om vi ska vänta tills alla andra ändrat sig, får vi kanske vänta förgäves. Naturligtvis kan ingen ensam "rädda världen". För det krävs det en enorm insats där alla är delaktiga. Det största felet som jag tror att vi människor gör, är att vi inte kan göra oss av med tron att vår enskilda insats inte spelar någon roll!  Vi ingår i en mänsklig helhet för vilken jag tror att man, paradoxalt nog, bäst verkar genom att så positivt som möjligt ta ansvar för sig själv och sin unikhet som individ. Man kanske kunde säga att vi bör "tänka globalt" men "handla lokalt"; Verka i den lilla världen för att ge sitt bidrag till den stora. Vi kan kanske inte omedelbart stoppa "relationsproblem" som krig, orättvisor och osämja i andra delar av världen, men vi kan börja med att stoppa osämjan och orättvisan i oss själva, i vår egen familj och närmaste bekantskapskrets. Vad är det egentligen för skillnad på de krafter som verkar när två parter i ett äktenskap bråkar, när några börjar slåss på stan, när en förälder behandlar sitt barn illa, och på de krafter som styr när länder krigar, eller invaderar varandra? Många kanske tycker att detta var en konstig jämförelse, men jag kan inte komma fram till något annat än att det är precis samma sak, men på helt olika nivåer. Jag tror att det finns många människor som dagligen tynger sig själva med att grubbla över världens problem och orättvisor, men som kanske glömmer bort, och försummar de människor de har omkring sig och som faktiskt behöver dem! Jag är övertygad om att varje människas insats spelar roll!

        Jag vill inte påstå att det är lätt att anamma alla de teorier som jag presenterat i denna uppsats, ej heller att det är den enda vägen för personlig utveckling. Det finns lika många vägar som det finns människor, men dessa tankar m.fl. har varit en god hjälp för mig. Faktum kvarstår att den enda människa som man absolut är tvungen att leva och stå ut med med dygnet runt, resten av sitt liv, faktiskt är en själv. Och med tanke på detta kan det verka vettigt att skapa en trygg och harmonisk relation till sig själv. Detta är egentligen den enda sanna trygghet som finns, och som skapar tillit även när omgivningen är i kaos. Jag tror på paradoxen att vårt ego och "jagfixering" blir mindre ju tryggare och bättre relation vi har till oss själva, och att vi delar med oss av det vi har inom oss.

        Många människor, både barn, ungdomar och vuxna mår på olika sätt dåligt i dagens samhälle. Som lärare kommer man av naturliga skäl oftare i kontakt med många av dem, och det kan upplevas som en enorm frustration, särskilt att se barn som har det svårt. Jag tror att många av idéerna jag presenterat kan vara till hjälp i ens yrkesliv, och att det kan kännas som en tröst att det inte hjälper att man själv "går under" och "bränner ut" sig själv av empati för dem som på olika sätt har det svårt. Det bästa man kan göra för dem är att hjälpa sig själv att behålla sin inre styrka och trygghet, ta ansvar för sina känslor och sitt beteende, oberoende av hur andra väljer att ta hand om sina. Jag menar inte att detta är lätt, men kanske den enda vägen att på sikt kunna klara av sitt yrke. Det vore dumt att tro att man bara ska få harmoniska och trygga barn i sina klasser, och att man ska klara av att "rädda" alla som inte är det. Vi kan bara göra vår insats genom att ständigt försöka fylla oss själva med det vi vill dela med oss av och ge ut till barnen: Tillit, trygghet, kärlek och optimism!

                                     

Jag vill noga poängtera att jag inte är någon expert på mänskliga upplevelser. Människans inre rymd och tankevärld har alltid fascinerat oss och drivit vetenskapen åt olika håll och riktningar. Vissa har dominerat och ansetts som mer "rätt" än andra, men vem är egentligen expert på mänskliga upplevelser? Den enda "förstahandsinformation" vi någonsin kan få är ju våra egna upplevelser. Kunskaper om andras upplevelser är ju alltid "andrahandsinformation". Vi kan aldrig uppleva verkligheten från någon annan utsikt än genom vårt eget "fönster". Jag vill avsluta med några rader av Gary Zukav som skriver så här i "Själens Boning":

"Vi har bara förmågan att dela med oss av iakttagelser som förhoppningsvis kan hjälpa andra på vägen. Det finns inga experter på mänsklig upplevelse. Den mänskliga upplevelsen är en upplevelse i rörelse, tanke och form, och i vissa fall ett experiment med rörelse, tanke och form. Vi kan inte göra annat än kommentera rörelsen, tanken och formen, men dessa kommentarer är av stort värde om de hjälper människor att röra sig smidigare, att tänka klarare och att likt konstnärer forma sina liv." 

                     

                          

 

Tillbaka till början på dokumentet

Litteraturförteckning

                                                                                                       

 

Dyer, Wayne: Du ser det när du tror det. Forum. 1989

 

Dyer, Wayne: Sikta mot stjärnorna. Forum. 1981

 

Dyer, Wayne: Tro på dina inre krafter. Forum. 1994

 

Dyer, Wayne: Älska dig själv. Forum. 1979

 

Dyer, Wayne: Älska dina barn också. Forum. 1986

 

Enbom, Inglill: Våga leva tvärt om. Trevi. Stockholm 1991

 

Jampolsky, Gerald: Kärlek är att släppa rädslan. Femte upplagan, HÄLSAböcker. Orsa 1992

 

Jampolsky, Gerald och Cirincone, Diane: Kärlek är svaret. Första upplagan, HÄLSAböcker. Orsa 1992

 

May, Rollo m.fl.: Modet att leva: En antologi om tillvarons obönhörliga skörhet. Utbildningsförlaget Brevskolan. Stockholm 1989   [46]

 

Tuulse, Lena Kristina: Livslust. Energica Förlag. Orsa 1990

 

Vrethammar, Annastina: Tänk dig ett bättre liv. Trevi. Stockholm 1988

 

Världens bästa citat. Brombergs Bokförlag AB.  1991

 

Wennergren, Kristina: Inre harmoni; den nya tidens sätt att tänka. Regnbågsterapier. Göteborg 1989

 

Zukav, Gary: Själens boning. Natur och Kultur . 1992                                           

 

Tillbaka till början på dokumentet

 



[1] Modet att leva s 54

 

 

 

[5] Inre harmoni s 163

 

[7] Älska dina barn också s 139

 

[9] Världens bästa citat s 19

[10] Kärlek är att släppa rädslan & Kärlek är svaret

 

[12] Världens bästa citat s 20

[13] Tro på dina inre krafter s 123

själens boning

[15] Våga leva tvärt..s 49

 

[17] Älska dig själv s 109

[18] Tänk dig ett bättre liv s 115

 

[20] Inre harmoni

 

[22] Betonas framförallt i Jampolskys båda böcker och i Dyer´s Du ser det när du tror det 

 

[24] Tänk dig ett bättre liv

 

[26] Kärlek är att släppa rädslan, Kärlek är svaret

 

[28] Våga leva tvärt om s 105-106

 

[30] Ett centralt begrepp i samtliga böcker

 

[32] Kärlek är svaret s 129

 

[34] Inre harmoni

 

[36] Vikten av detta betonas i samtliga böcker

 

[38] Behandlas ingående i Kärlek är svaret

 

[40] Tas upp mest ingående i Du ser det när du tror det, Kärlek är att släppa rädslan, Kärlek är svaret, Livslust, Själens boning.

 

[42] Kärlek är svaret s 87

Inre harmoni

[44] Världens bästa citat s 63

 

[46] Ingår inte som litteraturunderlag i själva uppsatsen